Idag skedde en sån sak som jag bara trodde man såg i filmer. Jag hjälpte en svårt sjuk kvinna att ta sig hem. När jag hjälpt henne av med den blöta jackan, sett till att hon fått i sig sina mediciner, satt sig ner och piggnat till började vi prata. Efter kanske en kvart så sa jag att jag var tvungen att åka hem. När porten smällde igen bakom mig stod jag ganska mållös och tom. Jag förstod inte riktigt vad som hänt dom senaste 45 minuterna. Sen sa det pang och himmelens portar öppnades genom mina ögon. Att stå på söder och gråta har väl aldrig varit min grej att göra. Jag blev nästan lite chockad över mig själv. Men det var så mycket som hände i min hjärna och kropp att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Nu är jag bara trött och tom igen. Hela dagen var ganska påfrestande. Missförstå mig inte, det var verkligen inget dunderdramatiskt som hände. Men ibland när man verkligen får sanningen upptryckt rakt i ansiktet utan att vara beredd kan det nog bli så att reaktionen blir lite oförväntad. Nu vet jag bara inte vad jag ska göra med mig själv. Tiden får utvisa det.
Jag kommer aldrig att träffa denna människa igen, jag vet inte ens hennes namn och hon vet inte mitt. Men tänk hur mycket man kan beröra varandra utan att veta såna (egentliga) bagateller. Jag kommer inte glömma henne. Helt seriöst så tror jag inte att hon kommer glömma mig heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar