Just gonna stand there without words

Så blev det helt plötsligt helg. Denna dag har varit otroligt lång. I alla fall dom timmar jag varit i skolan. Den sista var i och för sig väldigt roligt. Att töjtesta och longera nacken kan vara ofattbart kul. Speciellt om man har en Julia över eller under sig. Julias nya smeknamn är nu Gollem! Efter plugget rände jag omkring i stan med Gollem och kollade på kläder. Sprang på Norrland och pratade lite. Nu är jag hemma igen och är helt otroligt trött. Inte sovatrött, utan bara helt slut.

Jag har en liten tryckande klump i magen som också har namnet "Lisa-och-Jenny-åker-till-Bali-på-måndag". Jag är extremt glad för deras skull. Dom har Jobbat arslet av sig länge och vill detta så otroligt mycket. Så dom är helt klart värda detta och dom kommer ha det så väldigt bra. Men jag kan inte riktigt förstå att jag inte kommer få se eller prata med dom på två månader. Inte få se Jennys underbara leende och inte få höra Lisas röst med dom kloka orden. Det lät väldigt ytligt, det är ju självklart andra saker jag kommer sakna. Men det var det första som kom upp i huvudet. Det finns miljoner saker jag inte riktigt kan tänka mig att vara utan. Men så länge jag vet att dom har det bra så går det nog att ta sig igenom 2 månader. Men klumpen kommer nog sitta där den sitter en tid framöver.



Vackra människor med vackra sinnen. Hur säger man hej då till människor som betyder så här mycket för en? I'm lost.